kalciumkarbonat

Kalciumkarbonat (tekniskt sett), även kalciumkarbonat eller föråldrat kalkkarbonat , är en kemisk förening med den kemiska formeln CaCO₃ . Det är ett kalciumsalt av kolsyra (karbonat) och består i fast tillstånd av ett jongitter med Ca-joner och CO₃ -joner i förhållandet 1:1.

Kalciumkarbonat är utbrett på jorden. Den förekommer i form av mineralerna kalcit och aragonit, men även i ben och tänder samt i exoskelettet hos kräftdjur, koraller, musslor, sniglar och protozoer. Ytterligare en modifiering av CaCO₃ är mineralet vaterit, som fälls ut i form av mikroskopiskt små kristaller, särskilt från övermättade lösningar.

Bergarten Kalksten består av kalciumkarbonat, men sällan ren, den är nästan alltid dolomiterad i varierande grad, dvs. H. det är delvis ett blandat karbonat av kalcium och magnesium.

Kalciumkarbonat i sig är knappast lösligt i rent vatten. Vittringen av kalkstenen sker med bildning av det lättlösliga kalciumvätekarbonatet Ca(HCO₃ )₂ , genom upptag av vätejoner från syror. Normalt är det kolsyra från koldioxid, salpetersyra från nitrifikation i marken och nyligen svavelsyra från luftföroreningar med svaveldioxid). De flesta naturliga avlagringar av kalciumkarbonat beror på att denna upplösningsprocess omkastas genom att kolsyran avlägsnas.

Naturligt kalciumkarbonat

I naturen bildar kalciumkarbonat mineralerna kalcit och aragonit samt tre olika kalciumkarbonatbergarter, som är kemiskt identiska men i övrigt skiljer sig åt i många avseenden:

• Krita är en fin, mikrokristallin sedimentär bergart som bildas genom avsättning av kalcit utfälld genom fotosyntetisk kolsyraborttagning och aragonitiska skal av små fossila varelser som kokoliter från coccolithophores och skal från kammararna (Foraminifera). Krithällar och bryts också på många platser längs det europeiska kritbältet, från Storbritannien till Frankrike till ön Rügen i norra Tyskland. havskrita på botten av sjöar eller i nedslammade sjöbassänger består nästan uteslutande av utfälld kalcit. (Teknisk skrivkrita är däremot huvudsakligen gjord av gips (kalciumsulfat).)

• Kalksten är också biogen, men mer stelnad än krita. Det bildas antingen direkt eller indirekt från rester av levande varelser – som sniglar, musslor, stenbildande koraller och svampar, som utsöndrar kalciumkarbonat för att bygga exoskelett eller inre skelett. Den bildas indirekt av det faktum att levande varelser, särskilt fototrofer, CO₂ assimilera och därmed alkalisera miljön, vilket leder till utfällning av kalciumkarbonat. Storleken på karbonatkristallerna är mellan krita och marmor. Stora kalkstensfyndigheter finns i franska Orgon och i Burgberg i Allgäu (Tyskland). Kalksten finns också i den schwabiska och frankiska Jura och i kalkstensalperna.

• Kalcitmarmor är en grovkristallin, metamorf bergart som bildas när krita eller kalksten omkristalliseras under inverkan av höga temperaturer och tryck. Stora fyndigheter av marmor finns i Nordamerika och Europa, till exempel i Österrike, Norge eller i Carrara, Italien, hemmet för den rent vita "Statuario", från vilken Michelangelo skapade sina skulpturer. Marmor kan dock också bestå av ren dolomit, så här måste man skilja på.

Även om mer än fem procent av jordskorpan består av kalciumkarbonatstenar är endast ett fåtal avlagringar lämpliga för utvinning av fyllmedel. Renhet, vithet, tjocklek och homogenitet är bara några av de parametrar som geologer registrerar när de letar efter kalciumkarbonatavlagringar runt om i världen.

Kalcit, aragonit, kalkrika Alperna, kalkhaltig tvål, kalksten, kalkavlagringar, fjäll, kolkretslopp, tadelakt, stalaktit, vattenhårdhet

Källor

1. ↑ Materialsäkerhetsdatablad (Merck)