Bivax (lat. cera flava ) är ett vax som utsöndras av bin, som de använder för att bygga bikakor. Rengjort och blekt vit, den kommer som Cera alba till handeln.
Bivax består av myricin (Andelen ca 65 viktprocent), en blandning av estrar av långkedjiga alkoholer och syror, den av palmitinsyramyricylester C15 H31 -COOC30 H61 domineras, tillsammans med fri kerotsyra C25 H51 -COOH, melissinsyra och liknande syror (12%), mättade kolväten (ca 14%), alkoholer (ca 1%) och andra ämnen (t.ex. bispecifika aromämnen) (6%).
Vid rumstemperatur är bivax mycket lösligt i terpentinolja, men även i uppvärmd alkohol. Den har en densitet på 0,95 till 0,965 g/cm. Den Fet -Titreringsvärden för syratal, estertal och peroxidtal är:18-23, 70-80,>8. Vid 62 °C till 65 °C blir bivax flytande och kan därmed absorberas av fibrerna i en ljusveke, där det brinner genom kontakt med luftens syre och frigör ljus och värme. Som utgångsmaterial för ljustillverkning har det till stor del ersatts av billigt stearin och paraffin.
Livsmedelstillsatsen bivax bär beteckningen E 901.
Vaxflingorna som utsöndras från vaxkörtlarna av honungsbina är ursprungligen vita till färgen. Den gula färgen orsakas av absorptionen av en ingrediens i pollen, pollenolja, som i sin tur innehåller det naturliga färgämnet karoten.
Bivax i ekonomi
Idag har bivax till stor del ersatts av syntetiskt vax i vaxbearbetande industrier. Ändå kan det inte helt undertryckas. Den största konsumenten av bivax är kosmetika- och läkemedelsindustrin, där det är en komponent av krämer, salvor, pastor, lotioner och läppstift. Produkterna är vanligtvis försedda med anteckningen "Innehåller äkta bivax". Stora mängder vax används vid tillverkning av ljus. Inom den kemisk-tekniska industrin (skidvax, vaxfärg, impregneringsmedel, trädvax) spelar bivax bara en underordnad roll. En storkonsument av vax är biindustrin som har sin egen vaxcykel. Vid tillverkning av gelatinbaserade godis (t.ex. gummibjörnar) används bivax som beläggnings- och separeringsmedel.
Vaxcykel för biodlare
Bivax är till stor del i en vaxcykel. Vaxet produceras först av bina för att bygga bikakan. De ursprungligen ljusgula kammarna får en brunsvart färg efter flera år i bisamhället på grund av inkubation. Av hygieniska skäl tar biodlaren bort de gamla, bruna kammarna. Dessa gamla bikakor smälts ner med hjälp av värme och ånga. Efter att föroreningarna har separerats produceras återigen ljust, rent vax. Av detta gjuts nya vaxväggar som biodlarna sätter in i sina kolonier och av vilka bina bygger bikaka igen. Biodlaren kan själv smälta kammarna med en ångvaxsmältare eller en solvaxsmältare. Det finns även köppoäng inom biodling som köper upp gamla kammar eller byter mot nygjutna vaxväggar. Binas framställning av nytt bivax kostar mycket energi. Det uppskattas att bina använder cirka 6 kg honung för att producera 1 kg vax.
Sedan varroakvalstret (bi- och yngelparasiten) uppträdde i Europa (1979) har vaxcykeln, återanvändningen av bivax, hamnat i vanrykte. Det beror på att många syntetiska behandlingar för detta kvalster är fettlösliga och kan därför ansamlas i vaxet. Biodlarna, framför allt i tyskspråkiga länder, har nu reagerat och använder alltmer (många uteslutande) alternativa bekämpningsmetoder. Här används till exempel de organiska syrorna mjölksyra, myrsyra eller oxalsyra. Dessa eller deras salter (oxalater) förekommer naturligt i ämnesomsättningen hos människor och djur, även direkt i grödor (exempel:rabarber) och myrsyra även direkt i vissa honungar (exempel:kastanjehonung). Om de överhuvudtaget förekommer skulle sådana rester därför klassificeras som ofarliga vid låga koncentrationer. Dessutom är inga av dessa ämnen fettlösliga och kan därför inte ansamlas i bivaxet.
