De kopparhaltiga komplexen av klorofyller och klorofylliner är gröna. Anrikningen av de vegetabiliska pigmenten klorofyll och klorofyllin resulterar i stabila, färgintensiva och vaxliknande föreningar. Dessa färgämnen ser olivgröna till mörkgröna ut, beroende på hur hög koppar- och/eller magnesiumhalten är. De är ljusäkta och resistenta mot fruktsyror, men måttligt värmestabila och kan lösas i vegetabiliska oljor.
Tillverkning
Klorofyllerna och klorofyllinerna extraheras från alfalfa och nässlor och berikas sedan på konstgjord väg med koppar och magnesium.
Användning
De används främst som livsmedelsfärg för färgning av gröna grönsaker som konserveras i vinäger eller saltlake.
Färgämnena finns bland annat i:
- Jams &Jams
- konfektyr, gelé, glass, tuggummi
- Lemonader, likörer
- Kosmetika och läkemedel (för färgning av oljor, tvålar, salvor)
- Becks gröna citron
De är godkända i EU som livsmedelstillsats nummer E 141 för alla livsmedel godkända för tillsatser utan begränsningar i maxkvantitet.
Faror
Även om det inte finns någon maxgräns uttrycks ofta misstanken om att dessa kopparhaltiga färgämnen ökar lagringen av tungmetaller i kroppen. Denna rädsla är baserad på flera missförstånd eller felaktig information.
Först och främst bör begreppet "heavy metal" förklaras mer i detalj, vilket var och ofta misstolkas förr och fortfarande är idag. Termen tungmetall används för att skilja från lättmetaller och definierar endast en fysisk kvantitet (en metall har en lägre eller högre densitet än 4,5 g/cm³). Denna egenskap har dock ingenting att göra med ett ämnes kemiska eller toxikologiska egenskaper. Järn och guld är också tungmetaller, men är aldrig förknippade med giftigt beteende. I motsats till detta finns det ganska många metaller som bör nämnas som är "tungmetaller" och giftiga på samma gång. Dessa inkluderar bly, kadmium, kvicksilver.
Det andra missförståndet är begreppet "berikning". När det gäller koppar har vi att göra med ett väsentligt spårämne för växter, djur och människor. Detta innebär att under evolutionens gång har mekanismer för fysiologisk absorption, tillfällig lagring, intern överföring och utstötning av den vitala kopparn etablerats och vidareutvecklats. Om homeostasen fungerar hos en frisk person kan en "berikning" bara inträffa tillfälligt och efter massiv misshandel.
Koppar är nödvändigt för att kontrollera mer än 30 metaboliska processer i människokroppen, så en kopparbrist kan orsaka betydande skador på hälsan. En total daglig kopparintagsdos på 1 till 2 mg för vuxna och 0,5 till 1 mg för barn rekommenderas för att kompensera för förluster. Intag upp till 10 mg/dag anses vara ofarligt. Människor med undernäring, särskilt äldre som inte kan försörja sig själva och de som bor i områden där livsmedelsförsörjningen inte är tillgänglig, kan ha kopparbrist. Dessutom finns det människor som lider av genetiska störningar och inte kan ta upp koppar. Denna Menkesch-sjukdom kan leda till dödsfall i barndomen på grund av kopparbrist.
Å andra sidan, som med alla ämnen, finns det ett "för mycket". Känsliga personer kan drabbas av illamående när de tar höga doser koppar en gång, eftersom kopparhomeostasen tillfälligt överväldigas. Med en normal och tillräcklig koppartillförsel kan en annan genetisk sjukdom vara ansvarig för bristen på utsöndring och därmed ansamlingen av koppar i kroppen (Wilsons sjukdom). De genetiska orsakerna till dessa sjukdomar är kända och lämpliga behandlingsmetoder används framgångsrikt.
Tvärtemot vad många tror är foster, spädbarn och barn inte särskilt mottagliga för kopparförgiftning. Fostret lagrar till och med koppar sent i utvecklingen för att ha en tillräcklig mängd tillgänglig efter födseln. Äldre och fortfarande pågående forskning har visat att ungdomar har speciella biokemiska mekanismer som ständigt utvecklas och säkerställer en balanserad kopparbalans.
